802.11 a-z och guiden till alla wifi-beteckningar

Under mitten av 90-talet började kommersiella trådlösa nät på 2,4 GHz användas, dessa var en vidareutveckling av de trådlösa nätverk som använts av bland annat USAs militär och andra statliga organisationer. Dessa kallades DSSS eller Direct-sequence spread spectrum samt FHSS Frequency-hopping spread spectrum men var i början proprietära standarder.

802.11 -standarden som skapade wifi

1997 skapade IEEE den första standarden för trådlösa nätverk. Wifi alliance döpte 2018 om standarderna med sina egna beteckningar men de gamla benämningarna från IEEE hänger kvar.

1997 skapades IEEE 802.11 som stödde en maximal hastighet på 2 Mbit/s, alldeles för långsam för de flesta applikationer. 802.11 använder den numera vitt spridda fria frekvensen på 2,4 GHz samt överföring via IR finns i standarden, en teknik som senare övergavs.

IEEE 802.11b -första vitt spridda standarden

802.11b-specifikationen skapades i juli 1999 och har stöd för bandbredd upp till 11 Mbit/s och var då jämförbar med kabelbundna Ethernetstandarder. 802.11b använder också 2,4 GHz, en frekvens med okej vågutbredning men på ett band som konkurrerar med mikrovågsugnar, trådlösa telefoner, bluetooth och sensornätverk. Men i realiteten så fungerar även 802.11b-enheter bra och interferens drar ned prestanda men det fungerar så att säga ändå hyfsat.

IEEE 802.11a

802.11a utvecklades faktiskt parallellt med 802.11b men b blev populär mycket snabbare än 802.11a fast standarderna skapades samtidigt. På grund av sin högre kostnad finns 802.11a vanligtvis i företagsnätverk, medan 802.11b användes för massmarknaden.

802.11a stöder bandbredd upp till 54 Mbit/s på ett licensierat frekvensområde kring 5 GHz. Högre frekvens innebär kortare räckvidd, en 802.11a accesspunkt kan täcka så litet som en fjärdedel av en jämförbar 802.11b-enhet. I och med högre frekvenser så har signalerna svårare att tränga genom väggar, tak och andra hinder. 5 GHz är en frekvens som fungerar dåligt mellan två rum exempelvis.

Eftersom 802.11a och 802.11b använder olika frekvensband kan de inte kommunicera sinsemellan men det finns hybridlösningar med 802.11a/b.

IEEE 802.11c/d

802.11c lanserades 2001 tillsammans med 802.11d. C täcker in standarder för trådlösa bryggor och D är en standard för hur accesspunkter anger sin landskod så att trådlösa klienter kan anpassa sig till olika länders frekvensband.

IEEE 802.11e/f

802.11f, lanserades före 802.11e och är en standard för kommunikation mellan accesspunkter, standarden drogs tillbaka 2006.

802.11e är en uppsättning förbättringar av kvaliteten på tjänster (QoS) för trådlösa nätverk. Standarden sägs vara av avgörande betydelse för applikationer som är känsliga för fördröjningar, till exempel streaming video eller överföring av tal och ljud.

IEEE 802.11g -en litet mer välkänd standard

2003 lanserades 802.11g som skall kombinera det bästa av både 802.11a och 802.11b. 802.11g har stöd för hastigheter upp till 54 Mbit/s, och den använder 2,4 GHz. 802.11g är bakåtkompatibel med 802.11b vilket var bra under en övergångsperiod. Idag säljs inte 802.11g enheter som inte har stöd för ytterligare en standard som 802.11 n eller ac.

IEEE 802.11h störningsjouren

802.11h löste problem med störningar från framförallt radar och satelliter på 5 GHz-frekvensbandet. Det togs fram för att harmonisera med de europeiska bestämmelserna, men är nu implementerad i många andra länder. Standarden tillför funktionerna Dynamic Frequency Selection (DFS) och Transmit Power Control (TPC).

IEEE 802.11i säkerheten framför allt

802.11i ersatte tidigare säkerhetsspecifikationen som hängt med ett tag med WEP-krypteringen (Wired Equivalent Privacy) som hade klara säkerhetsproblem. Wi-Fi Protected Access (WPA) samt Advanced Encryption Standard (AES) var termer som introducerades i och med den nya standarden.

IEEE 802.11j big in Japan

802.11j utformades speciellt för den japanska marknaden och 4,9-5 GHz-bandet där japanska frekvensbanden finns.

IEEE 802.11k för roaming

802.11k och även 802.11r togs fram för sömlös roaming i trådlösa nätverk. 802.11k-standarden gör det möjligt att hämta information om den bästa tillgängliga accesspunkten. 802.11k är avsedd att förbättra sättet trafik distribueras i ett trådlöst LAN.

IEEE 802.11l finns inte

Om du vill lura någon oinsatt så ber du hen att nämna vad 802.11l är. Standarden finns inte, den togs bort på grund av risken att blanda ihop l och 1.

IEEE 802.11m -städning av standard

IEEE 802.11m är kanske mest känd som 802.11 Cleanup. Ett städprogram för att rensa bort saker som felaktigheter, utelämnade saker och tvetydigheter.

IEEE 802.11n eller numera Wi-Fi 4

802.11n (även kallad ”Wireless N”) var nästa milstolpe i wifins historia och lanserades 2009. Den erbjuder upp till 600 Mbit/s och använder både 2,4 GHz och 5,0 GHz. Standarden, som skall vara bakåtkompatibelt med 802.11g och 802.11b, förbättrade prestanda hos 802.11g genom att använda flera signaler och antenner (det vi känner som MIMO-teknik) istället för en signal och en antenn. Från och med 2018 känner vi standarden som Wi-Fi 4.

IEEE 802.11o -Oh wifi

802.11o används inte på grund av förväxlingsrisken mellan “o” (bokstav) och “0” (siffra).

IEEE 802.11p för intelligenta trafiksystem

802.11p togs fram för trådlös access i fordonsmiljöer (kallat WAVE). Det uppdaterar 802.11 med stöd för funktioner som behövs i Intelligenta Transport System (ITS). Som exempel utbyte av data mellan fordon i rörelse eller och mellan fordon och infrastruktur längs vägarna i det licensierade ITS-bandet 5,9 GHz.

IEEE 802.11q -inte heller en standard

Eftersom det finns en standard som heter 802.1Q så ströks 802.11q ur alfabetet.

IEEE 802.11r -snabb och säker roaming

802.11r är framtagen för BSS-övergångar eller mer lättförklarat snabb roaming som skall möjliggöra kontinuerlig anslutning för trådlösa enheter, med snabb och säker roaming från en basstation till en annan på ett sömlöst sätt.

IEEE 802.11s -för MESH

802.11s definierar hur trådlösa enheter kan kopplas samman för att skapa ett nätverk för fasta topologier och ad hoc-nätverk med MESH-teknik. Kanske inte den mest använda standarden.

IEEE 802.11T -med stor bokstav…

Togs fram för att testa prestanda, så kallad Wireless Performance Prediction (WPP). Den är emellertid återkallad.

IEEE 802.11u -pratar med andra nätverk

802.11u tillförde mycket intressant teknik. Kompatibla enheter kan använda så kallad Hot Spot 2.0, länken mellan cellulära nät och wifi. Hot Spot 2.0 möjliggör mobilliknande roaming bland Wi-Fi-nätverk och mellan Wi-Fi och mobilnät. En banbrytande ändring med andra ord.

IEEE 802.11v -nätverks och RF-transparens

802.11v tillåter klienter i nätverket att utbyta information om nätverkstopologi och även radioparametrar. Tanken är att varje enhet skall kunna använda data för att ge övergripande prestandaförbättringar i de trådlösa nätverken.

IEEE 802.11w -fokus på säkerhet

802.11w täpper till vissa säkerhetsproblem i Medium Access Control-lagret. Säkerheten ökades genom att tillhandahålla mekanismer för skydd av dataintegritet.

IEEE 802.11x -vi skippar den också

Eftersom 802.11 teknikerna som grupp definieras som 802.11x, ja då togs även denna bort.

IEEE 802.11y —för 3650-3700 MHz

802.11y är kanske inte den mest spridda uppdateringen. Den möjliggör överföring av data enligt 802.11a i bandet 3650 till 3700 MHz, utom när det är nära en station för satellitkommunikation.

IEEE 802.11z -för snabb tunnling av video

802.11z gör det möjligt att direktöverföra data mellan två Wi-Fi-klienter i samma Wi-Fi-nätverk. Normalt tar ju data vägen över en accesspunkt när två klienter kommunicerar med varandra. IEEE 802.11z tillåter en direktlänk mellan klienter samtidigt som de är kopplade till accesspunkten.

IEEE 802.11ac eller wi-fi 5

802.11ac använder två frekvensband med stöd för både 2,4 GHz och 5 GHz Wi-Fi-banden. 802.11ac erbjuder bakåtkompatibilitet till 802.11b/g/n och bandbredd med upp till 1300 Mbit/s på 5 GHz-bandet plus upp till 450 Mbit/s på 2,4 GHz.

IEEE 802.11ad – WiGig

802.11ad introducerar extremt höga hastigheter upp till 7 Gbit/s med kort räckvidd över 60 GHz-bandet. Det är utformat för att stödja applikationer som trådlös videoöverföring och snabb dataöverföring mellan enheter i nära avstånd.

IEEE 802.11af – White-Fi

802.11af, även kallat ”White-Fi,” utnyttjar spektrum i de fria TV-frekvensbanden (under 1 GHz). Det gör det möjligt att skapa trådlösa nätverk över längre avstånd med låg energiförbrukning.

IEEE 802.11ah – HaLow

802.11ah är en standard som fokuserar på låg energiförbrukning som fungerar på bandet under 1 GHz som riktar sig mot IoT-enheter. Den erbjuder lång räckvidd och låg strömförbrukning för applikationer som sensorer och smarta hem.

IEEE 802.11ai – Snabb anslutning

802.11ai fokuserar på att förkorta tiden för att ansluta en enhet till ett Wi-Fi-nätverk. Detta är särskilt användbart i miljöer med många användare, som flygplatser, mässlokaler eller köpcentra.

IEEE 802.11aj

802.11aj är också känt som ”China Millimeter Wave” och är en anpassning för Kina med stöd för 45 GHz och bakåtkompatibilitet med 802.11ad.

IEEE 802.11ak

802.11ak är en tilläggsstandard för trådlösa bryggor, som möjliggör integrering mellan trådlösa och trådbundna Ethernet-nätverk.

IEEE 802.11aq – Nätverksupptäckt

802.11aq förbättrar sättet enheter upptäcker tillgängliga nätverk, inklusive att visa information om tjänster som är tillgängliga i nätverket.

IEEE 802.11ax även kallad wi-fi 6

Den senaste versionen av 802.11 standarden: 802.11ax. Upp till 30% snabbare än Wi-Fi 5. Men den är inte bara snabbare, den har lägre latens, kan leverera data samtidigt till flera enheter och har dessutom förbättrad effektivitet. Wi-Fi 6E är en utökning av Wi-Fi 6, som också inkluderar stöd för 6 GHz-bandet. Det är dock inte detsamma som Wi-Fi 6.

IEEE 802.11be – Wi-Fi 7

IEEE 802.11be representerar nästa generation av Wi-Fi med fokus på högre hastigheter, lägre latens och förbättrad kapacitet. Standardens främsta mål är att stödja applikationer som kräver extrema hastigheter, exempelvis augmented reality och realtidsspel.